Sveriges andra stad är inte bara gröna kaniner, kinesiska volvofabriker och en poseidonstaty med en alltför liten fisk. Göteborg har dessutom begåvats med en unik mängd klättring, bara ett stenkast från Kopparmärra.
Magnus Palmestål på Stopper 6, Fjällbo, Göteborg.
Det är lätt att längta bort. Att drömma sig iväg till Lofotens vykortsklättring, kall Singha i Ton Sai eller högalpina väggar i Chamonix. Ännu längre bort, just nu bortanför livspusslets djupa och meandrande vallgravar, finns drömmen om en månad i Yosemite, sprickparadiset Indian Creek, eller det där hemliga stället i Chile.
Det är lätt att längta bort, men det är dumt. Jag bor i en stad som slår alla andra städer jag någonsin besökt när det gäller lättillgänglig, högkvalitativ klättring. Den heter Göteborg. Jag är till och med nybliven ägare till ett litet hus i stadsdelen Utby. I sommar kommer jag att packa 30-litaren med rep och skrot och promenera de fem minuterna upp till klassiker som Tuborg, Luftiga Steget och Spagaten.
Flytten till Utby kändes självklar. Hit har jag cyklat från olika delar av stan i tjugo år. Kalla vinterdagar har vi klättrat is på Trotsky. En het Valborgshelg badade vi i Bergsjön när det var för varmt för att klättra. Ljumma sommarkvällar har jag cyklat genom villaghettots dimma av nytända grillar. Doft av fotogen och marinad. Det har känts som hemma länge, och nu upptäcker jag att flertalet av mina nya grannar också är klättrare. Det är liksom här man hamnar i ett visst skede av livet, om man har ett jobb i Göteborg och älskar klippa.
Föraren för Gärdsås, Utby, Fjällbo och Partille – allt inom promenadavstånd – innehåller X00 leder. Ännu efter tjugo år upptäcker jag nya, fina turer som jag på något vis missat. Kanske beror det på att jag så ofta väljer att klättra någon klassiker jag redan gjort – Bananblocket, Spagaten, Jappe och Jug. De är så fina att de gärna får sig en bestigning tre eller fyra gånger om året.
Göteborgsklättring är sprickor och knoppar. Den kvintessentiella leden här består av en lätt lutande fingerspricka och rejäla knoppar för fötterna. Den är tjugo meter lång, välsäkrad, men inte nödvändigtvis lättsäkrad.
Det finns förstås alla varianter. På Lexbyhyllan och vid Ulvåsen, strax bortanför kommungränsen i Partille, hittar du klockrena handjam med läge för dubbla kamrack. På den snabbtorkande och barnvänliga Övre väggen kan du trippa uppför en närmast surrelasitiskt tunn knoppfest vid namn Till Susanne (7-). Försök inte leda den. På andra ställen skulle den fått åtta bultar – här är det topprep eller nerver av stål som gäller.
I Göteborg bultar man inte. Det är grundregeln. Vill man klättra sport finns väldigt fina möjligheter i Lerum, på Tjörn och i Norsesund som ligger ut mot Alingsås. Men det finns enstaka små crags även i Göteborg där tradetiken fått ge vika. Den lilla sportväggen Rabies i Fjällbo är populär bland dem som desperat letar bult i Göteborg. En annan möjlighet är Resilinväggen, där en lite säregen mixetik bitit sig fast. Långt mellan bultarna är det, men med några kammar och kilar är man riktigt välsäkrad. Och det finns ju topprepsankare. Hylteberget i Partille, lite längre ut från stan räknat från Utby, finns den stora ansamlingen sportleder, inte minst några berömda hårda turer såsom Abstrakt.
På toppen av övre väggen.
I Utby är det ytterst ovanligt med trängsel. En vacker vårhelg när regnet precis torkat upp riskerar du att råka ut för trevligt sällskap på Övre väggen eller Ölväggen, i annat fall finns det så ofantligt mycket att göra att du sällan krockar med andra replag. För den här artikeln besökte jag Ölväggen mitt under pågående Climb In, för att få en bild 
från Tuborg. Men trots sol, svalt väder och 30 tält på ängen fanns det inte en människa på väggen. Det kan ha berott på bakfylla efter Sveriges kanske mest traditionsrika klättrarfest. Mer sannolikt hade besökarna helt enkelt hittat så mycket annat kul att klättra att de inte stod att finna.
All denna klättring ligger på cykelavstånd vart du än bor i Göteborg. Bussen stannar ett par kvarter bort. Om man bortser från sex månader av regn och snö (och det kan ju bli is också) så är Göteborg världens bästa klätterstad. Jag är fullkomligt opartisk. Kom och hälsa på!
Reportaget i sin helhet publicerades i Brant nr 3, maj 2011
